Stulna fläskfilébitar i sås

På kontoret finns en mejllista som når alla som jobbar, vi är ganska många - över hundra. Den används ofta när ledningen vill kommunicera viktiga saker med fotfolket. Ibland också om man har hittat en telefon/passerkort/glasögon/whatever och vill hitta ägaren. Man tänker efter en och två gånger innan man skickar till den, man vill ju inte spamma hela kontoret liksom. För ett tag sedan kom ett väldigt roligt mejl till listan. Det var från en tanta som var förbannad. Hon hade blivit utsatt för brott. Ett kränkande tilltag.

Någon hade ätit upp hennes fläskfilébitar.

Som alla kontor med självaktning har vi så klart lunchrum med mikro och kylskåp. Det finns också minikylar på en del avdelningar. Det var från en av dessa minikylar fläskfilébitarna försvunnit. Tantan hade tagit med sig lunch hemifrån. Det var potatisgratäng, fläskfilé och sås. Av någon anledning åt hon inte lunchen samma dag som hon tog med sig den. Men dagen efter - då var det dags. Äntligen skulle hon äta fläskfilé. Men då var bitarna borta. Resten av maten var kvar. Någon köttsugen hade däremot ätit upp köttbitarna.

Jag hade "förmånen" att råka äta lunch med henne och de andra från hennes avdelning den dagen. Gud vilket tjat. Tantan var ärligt talat kränkt. Visst, det är skabbigt att någon tar delar av ens lunch. Men herregud - det är en måltid av tusentals. Tantan såg det inte på det sättet. Hon nästan skakade av ilska och undrade vilken sjuk människa som kunde med att stjäla fläskfilé i sås.

Efter lunch kom mejlet (jag har tyvärr inte det kvar, även om det borde ha sparats i "roliga mejl"-mappen). Det löd typ så här (jag skriver ur minnet):

Vem har ätit upp de tre fläskfilébitarna som fanns i en vit låda med blått lock i kylskåpet på xxx-avdelningen? Jag skulle äta dem till lunch, men nu fick jag nöja mig med potatisgratäng och sås. Det är skamligt att man inte kan låta andras mat vara ifred!

Visst, jag fattar. Man blir arg. Och är hungrig. Men man borde inse att man faktiskt verkar vara helt manisk om man mejlar över hundra människor (varav alla utom en är oskyldiga) om tre bitar fläskfilé. Vilken reaktion förväntar man sig? Ska den mätta tjuvätaren plötsligt drabbas av skuldkänslor, kryppa till korset och kasta upp fläskfilén framför tantans fötter? I think not. Om något så blev filétjuven min hjälte. Om jag visste vem han/hon var skulle jag anlita honom/henne i min privata kamp mot pant- och chokladbollstjuven som härjar på min egen avdelning. Men mer om det någon annan gång.