Stulna fläskfilébitar i sås

På kontoret finns en mejllista som når alla som jobbar, vi är ganska många - över hundra. Den används ofta när ledningen vill kommunicera viktiga saker med fotfolket. Ibland också om man har hittat en telefon/passerkort/glasögon/whatever och vill hitta ägaren. Man tänker efter en och två gånger innan man skickar till den, man vill ju inte spamma hela kontoret liksom. För ett tag sedan kom ett väldigt roligt mejl till listan. Det var från en tanta som var förbannad. Hon hade blivit utsatt för brott. Ett kränkande tilltag.

Någon hade ätit upp hennes fläskfilébitar.

Som alla kontor med självaktning har vi så klart lunchrum med mikro och kylskåp. Det finns också minikylar på en del avdelningar. Det var från en av dessa minikylar fläskfilébitarna försvunnit. Tantan hade tagit med sig lunch hemifrån. Det var potatisgratäng, fläskfilé och sås. Av någon anledning åt hon inte lunchen samma dag som hon tog med sig den. Men dagen efter - då var det dags. Äntligen skulle hon äta fläskfilé. Men då var bitarna borta. Resten av maten var kvar. Någon köttsugen hade däremot ätit upp köttbitarna.

Jag hade "förmånen" att råka äta lunch med henne och de andra från hennes avdelning den dagen. Gud vilket tjat. Tantan var ärligt talat kränkt. Visst, det är skabbigt att någon tar delar av ens lunch. Men herregud - det är en måltid av tusentals. Tantan såg det inte på det sättet. Hon nästan skakade av ilska och undrade vilken sjuk människa som kunde med att stjäla fläskfilé i sås.

Efter lunch kom mejlet (jag har tyvärr inte det kvar, även om det borde ha sparats i "roliga mejl"-mappen). Det löd typ så här (jag skriver ur minnet):

Vem har ätit upp de tre fläskfilébitarna som fanns i en vit låda med blått lock i kylskåpet på xxx-avdelningen? Jag skulle äta dem till lunch, men nu fick jag nöja mig med potatisgratäng och sås. Det är skamligt att man inte kan låta andras mat vara ifred!

Visst, jag fattar. Man blir arg. Och är hungrig. Men man borde inse att man faktiskt verkar vara helt manisk om man mejlar över hundra människor (varav alla utom en är oskyldiga) om tre bitar fläskfilé. Vilken reaktion förväntar man sig? Ska den mätta tjuvätaren plötsligt drabbas av skuldkänslor, kryppa till korset och kasta upp fläskfilén framför tantans fötter? I think not. Om något så blev filétjuven min hjälte. Om jag visste vem han/hon var skulle jag anlita honom/henne i min privata kamp mot pant- och chokladbollstjuven som härjar på min egen avdelning. Men mer om det någon annan gång.

Lappen härskar i huset

En fördel med att jobba på ett medelstort företag är att det finns människor som tar hand om det praktiska. Typ byter lampor och sånt. Nackdelen med att jobba på ett medelstort företag där det finns människor som tar hand om det praktiska är att allt tar sån tid.

Våra fastighetsskötare har mejl och telefon. Om man ringer dem säger de att man ska mejla. Om man mejlar får man inget svar. Din skrivbordslampa kan vara trasig i månader utan att de hjälper dig. Kommunikationsvägarna är stängda.

Efter att ha jobbat på kontoret i drygt ett år insåg jag att enda sättet att få dem att göra saker är att faktiskt haffa dem när de råkar gå förbi min plats. De går alltid i ganska rask takt så det gäller att vara på hugget. Om man får dem att stanna kan man berätta vad man vill ha hjälp med. Då skriver de upp ens uppdrag på en lapp de alltid verkar ha med sig. Glöm att mejl eller telefon skulle räcka. Det är lappen som styr vad som blir gjort i huset.

Om man får dem att börja göra saker på just ens egen avdelning är det lätt att hålla dem kvar. Man tar bara en sak i taget. När de kommer med en ny lampa säger man "... och så skulle det vara bra med en jackhängare". När jackhängaren är uppsatt undrar man om de har en extra papperskorg. Och så vidare. Att be om alla grejerna på samma gång går inte.

När vi på avdelningen insåg att det är lappen som härskar och hur man hamnar på lappen löstes många problem. Innan dess hade till exempel en lampa på toaletten varit trasig i tre månader. Visst, det kan vara mysigt att kissa i mörker. Men försök att byta tampong utan att se något - det är inte mysigt på något sätt.

Bekräftelse kan vara så skönt

En dag när jag kom hem låg det ett vadderat kuvert på hallmattan. Det var en tävlingsvinst. Jag har nämligen börjat lägga en hel del tid på att tävla på nätet. Jag är ungefär som dom i Shooting Fish, fast sämre eftersom jag inte vinner så ofta. Ärligt talat så var det här min första tävlingsvinst, i alla fall under den här tävlingsvändan. Jag hade en likande fas för typ fem år sedan. Då vann jag en lott och Nigellas kokbok. Den kvinnan lagar konstig mat. Men bilderna på hennes chokladkaka är maffiga.

Anyway. Tävlingsvinsten kom från sajten Chefer från helvetet. Det är en sajt som gör reklam för en bok som bygger på en blog. Väldigt meta. På sajten kunde man motivera varför just ens egen chef var värst. Sen röstade besökare (tror jag) och den som hade hemskast chef just den veckan vann. Och det gjorde jag.

Jag berättade om när jag och mina kollegor var på konferens. På kvällen dracks det lite vin och alla var lagomt glada i hatten. Min chef gillar att prata om ens privatliv - fast jag får alltid lite dåliga vibbar. Det känns som att han bara fiskar efter smaskiga detaljer utan att vilja dela med sig av sig av sitt eget privatliv. Vanligtvis brukar jag inte berätta nästan något. Men nu var jag glad i hatten som sagt.

Vi pratar om väldigt privata saker, jag har ett vagt minne av att jag bland annat berättade om hur jag och mina föräldrar bråkade under min uppväxt om att jag och min dåvarande kille hade sex. (Mina föräldrar tyckte att jag var för ung, det tyckte inte jag - då.) Alltså det är ganska privat, men det var ändå en ganska bra stämning så det kändes inte så konstigt. Men plötsligt, mitt under en utläggning om hur jag reagerar i konfliktsituationer och hur jag ser ut när jag gråter märker jag att min chef sitter och filmar mig med sin nya mobil. "Shit, vad håller han på med?", tänkte man ju så klart. Ens fyllesnack är ju inget man vill ha bevarat - särskilt inte i chefens mobil! Jag tyckte helt klart att det var ett övertramp. Det var oartigt som fan helt enkelt.

Som tur var löste sig allting väldigt bra på helt egen hand. Nästa dag på jobbet erkände chefen att han inte lyckats spara filmen. Gråtscenen var borta. Chefen visade sig vara motsatsen till ett tekniskt snille - en teknisk fumlare. Idag har han bytt tjänst inom företaget och är chef över den avdelning som satsar på nya tekniska lösningar. Grattis, säger jag till det.

Ps. Boken då, Chefer från helvetet. Var den bra? Tja, nja. Den var ganska rolig. Men något större litterärt verk var den faktiskt inte. Störde mig mycket på den extremt fejkade pseudonymen Rosetta Sten och att det fanns en fet disclaimer i början där det stod att alla personer var påhittade. As if!